Alla ska med, eller?
Alla ska med – så enkelt är det. Hur kan det då komma sig att utanförskapet växt lavinartat i Sverige under det socialdemokratiska styret?

Mer än en halv miljon personer bor i bostadsområden som präglas av mycket låg sysselsättning, undermåliga skolresultat och andra tecken på utanförskap.

1990 fanns det 3 områden, 2002 130 områden och 2004 157 områden som präglas av utanförskap. Bara under åren 2002 till 2004 ökade antalet personer i dessa områden med 25%, från 402 000 till 503 000.

Siffrorna gällande sysselsättningen för personer mellan 20 och 64 år är också alarmerande. 1990 hade Sverige 9 områden med en sysselsättningsnivå under 50%. 2002 hade vi 91 områden, och 2004 104 områden där färre än varannan vuxen var sysselsatt.

Socialdemokraterna: Hur kan ni medvetet skapa dessa enorma klyftor? Ska inte även dessa människor få komma med?

Åsa Carlsson
Liberal

Trygghet - definierat av dig eller staten?
"Jag kan inte förstå hur den borgerliga alliansen kan tro att svenska hushåll och svenskt näringsliv skulle gynnas av mindre trygghet", skriver Berit Andnor (s) i tisdagens NWT.

Berit förutsätter att staten är den enda som kan bistå med trygghet, dvs att medborgarna själva är viljelösa och inte kan förstå sitt eget bästa.

Det som är trygghet för dig är inte nödvändigtvis trygghet för mig. Vi människor har olika syn på hur både våra egna och andras behov av trygghet ser ut, samt att vi är beredda att göra olika mycket för att tillgodose behoven. Och sist men inte minst, att vi har olika syn på vem som ska betala och ta risker, inklusive synen på om jag får hjälpa mina nära och kära framför helt okända människor.

En trygghet som enbart styrs från staten får medborgare utan självkänsla. Jag vill vara med och bygga ett land där medborgarna har självkänsla och känner att de själva kan påverka sina liv.

Jag skulle känna mig trygg i en bunker, men det betyder inte at jag skulle vilja leva mitt liv i en bunker.

Åsa Carlsson
Liberal

Kommunism = Förvriden människosyn
Visst kan jag tilltalas av kommunismens grundide’ när jag tar de romatiska glasögonen på, dvs jag tilltalas spontant av tanken att alla-hjälper-alla och allt-mitt-är-ditt. Men det är bara att inse att vi människor har olika syn på hur både våra egna och andras behov ser ut, samt att vi är beredda att göra olika mycket för att tillgodose behoven, för att inte tala om vår vitt varierande riskbenägenhet. Och sist men inte minst, att vi har olika syn på vem som ska se till att mitt eller ditt behov tillgodoses, inklusive synen på om jag får hjälpa mina nära och kära framför helt okända människor.

För visst är det svårt att få den kommunistiska tanken att fungera i praktiken.

Om du inte redan läst Ayn Rands: Och världen skälvde, så finns det nu ett ypperligt tillfälle att läsa ett utdrag utgivet av Timbro, vilket med all önskvärd tydlighet visar på svaheten i kommunismen i praktiken. I boken uttryckt som: ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

Låter fint, men tänkt vad skenet kan bedra.

Åsa Carlsson
Liberal

Alliansen på Karlstadbesök
Nyss hemkommen efter att ha lyssnat några inspirerande tal hållna av Alliansens företrädare, under deras besök vid Bomstabaden i Karlstad idag.

Under mitt surfande på olika bloggar har jag noterat att det är flera som verkar ha ungefär samma syn på livet som jag, men som ändå inte vet hur de ska rösta. Men det första kriteriet måste väl ändå vara självklart, dvs valet att byta regering. Att man sedan inte känner sig direkt hemma i någon av de fyra Allianspartierna borde vara av underordnad betydelse.

Själv tillhör jag folkpartiet främst för att jag anser mig vara en "riktig liberal". Sedan antar jag att jag är en "riktig politiker" eftersom jag tror mig kunna påverka så att både partiet och dess politik blir så som jag anser att det bör vara :-)

Alliansen står för:
- Välbehövligt maktskifte
- Majoritets regering, som bevisligen vill och kan sammarbeta
- Avsaknad av kommunister i regeringen, inklusive i utrikes och försvarspolitiken

Ja, det räcker väl mer än nog.

Dessutom anser jag att de framförallt står för den enda realistiska och männsikovärdiga lösningar på arbetslösheten och utanförskapet.

Åsa Carlsson
Liberal

Enpartistaten
Även om jag redan ansåg att vi är en enpartistat, så glömmer jag ändå lätt bort det i vardagen. Sajten Enpartistaten gör verkligheten mer påtagligt, eftersom man inte kan ducka på samma sätt när man får så många påminnelser och bevis samtidigt.

Visste ni till exempel att socialdemokrater betalar en tiondel av sina arvoden direkt till partiet, avdragsgillt! Naturligtvis är det inte avdragsgillt att ge till andra organisationer.

Tsunami hanteringen och hanteringen av ministerposter finns också som skräckexempel. Men det mest skrämmande är ändå den begränsade åsiktsfriheten. Där både förskolebarn, skolbarn, studenter och invandrare, utan reflektion skolas i sann socialdemokratisk anda.

Få en inblick i vad kurslitteratur i Svenska för Invandrare, SfI, ger för bild av Sverige (och socialdemokratin) genom att spela Välkommen till Sverige! (Se högerkolumnen på Enpartistaten.)

Det är verkligen hög tid för Maktskifte06 samt kurslitteratur på vetenskaplig grund, istället för på socialdemokratisk grund.

Åsa Carlsson
Liberal

Vem är den rätta mamman?
Jag vill bara instämma i Anna Singers (Brännpunkt SvD onsdag 2 augusti 2006) uppmaning om att vårt regelverk kring föräldraskap behöver updateras när det gäller frågan: Vem är den rätta mamman?

För mig är det självklart att den kvinna som genom provrörsbefruktning, med hjälp av eget ägg och surrogatmamma, fått ett barn, som hon sedan uppfostrat tillsammans med barnets far. Hon bör också juridiskt ses som mamma till barnet. Idag kräver detta adoption, och i det beskrivna fallet gick mannen inte med på det, utan modern är nu istället hans syster, som var surrogatmamma.

Naturligtvis måste det vara juridiskt möjligt att avtala om dessa frågor i ett så tidigt stadium som möjligt, helst innan själva provrörsbefruktningen hos surrogatmamman. Idag är så inte fallet.

Och varför gäller inte muntliga överenskommelser i detta fallet? Det verkar inte råda någon tvekan om att de tre berörda var överens när själva beslutet togs. Sedan kan man ju inte bara komma och ändra sig, bara för att man ångrat sig. Det finns ingen ånger vecka på barn satta till världen på "traditionellt sätt", så varför i detta fallet?

Åsa Carlsson
Liberal