Tryggare kan ingen vara, eller?
I dagens SvD avslutar P J Anders Linder med

"Det verkar bara finnas en enda sak man inte fruktar: att ge mer makt till staten. Mitt i all skepsis finns plötsligt en näst intill obegränsad tillit. Det är faktiskt skrämmande."

Enligt Privacy Internationals rankning från 2006 har vi det näst värsta övervakningssamhället inom EU, bara Storbritannien är värre. Men de har ändå haft verkliga hot så som IRA och betydligt större hot från terrorism än Sverige. Om övervakningen enbart gällde skurkarna och om de som höll i övervakningen enbart var goda så skulle inte detta bekymra mig nämnvärt. Men vad händer när redan uppbyggda och väl fungerande övervakningssystem hamnar i orätta händer? Och vem har tolkningsföreträde när det gäller vem som definieras som skurk, vad som är "i goda händer" resepktive i "orätta händer"? Ja, vem övervakar övervakaren?

Jag tror att svenskarnas många gånger oreflekterade tilltro till staten framförallt härstammar från vår historik och vårt socialistiska arv. Historiskt sett har den svenska staten varit relativt pålitlig under jämförelsevis lång tid. Den socialdemokratiska omhändertagande politiken innebär fortfarande att vi från mycket späd ålder förväntas förlita oss mer på myndigheter än vårt eget omdöme eller vår egen förmåga.

När det gäller den socialdemokratiska politien så innebär den dessutom att beslutet om risktagande alltmer flyttas över från individen till staten, orsak-verkan sambanden suddas ut. Eftersom staten får betala för eventuella risktagande med negativa konsekvenser så kommer mindre riskbenägna samhällsmedborgare verka för förbud, så att inte de ska riskera att behöva betala för andras riskfylldaliv. Det kan gälla allt från cykelhjälmar och osund kost, till valet att kunna spara till en resa, flytt eller företag. Idag går vi i rask takt mot ett system där det är minsta gemensamma risk-nämnare som får gälla för oss alla.

Filmen Pleasantville visar, enligt mig, upp det skräckscenario, som inträffar när du helt tar bort alla riskfaktorer, livet blir mycket tryggt och mycket tråkigt. Den visar också att osäkerhetsfaktorer både har en fram och en baksida, chansen till lycka och risken för olycka. Jag menar att vi i högre grad själva bör få välja nivån på vårt risktagande. Vissa risker ser jag att vi även fortsättningsvis beslutar tillsammans om, så som försvaret, medan risken med att åka i en hiss med eller utan jalusidörrar är mer tveksamt att kollektivt besluta om.

Så fram för att individen i större utsträckning själv får avgöra vilka risker hon/han är benägen att ta, och miska därmed effekten av "minsta gemensamma risk-nämnaren". Jag tror att det skulle ge oss lite välbehövligt syre innan vi kvävs i omhändertagandets välmenande kuddar.

Åsa Carlsson - Liberal